Gamla Kyrkbyn i Långnäs

Gamla Kyrkbyn – centralplats i medeltida brytningstid

Gamla Kyrkbyn ligger i Långnäs. Där finns lämningarna efter en medeltida marknadsplats. Den spelar en viktig roll i i Piteås lokalhistoria och har under flera hundra år levt kvar i pitebornas muntliga berättelser. Enligt en tradition som funnits i pitebygden åtminstone sedan 1600-talet låg Piteås första kyrka i Gamla Kyrkbyn. Ett italienskt broderi från 1200-talets slut vittnar om att sägnen är sann!

Broderiet ägdes av Piteå församling och deponerades på 1920-talet till Historiska museet i Stockholm. Där visas det idag i museets textilutställning. Till Gamla Kyrkbyn kom broderiet troligen i samband med invigningen av den första kyrkan på 1320-talet. Piteå socken hörde till Uppsala ärkestift och invigningen förrättades sannolikt av ärkebiskopen Olof Björnsson. Broderiet är en T-formad bård och har suttit monterad på en mässhake. Den tillverkades för ärkebiskop Nils Allesons skrud inför hans vigning till ärkebiskop som skedde i katedralen i Anangni i Italien 1295.

När ärkebiskop Olof Björnsson reste upp till Piteå, tog han helt resolut med sig en skrud som skänktes till den nya församlingen. Kvar i domkyrkan i Uppsala blev ett annat, liknande broderi som också suttit på mässhaken. Det finns idag utställt i domkyrkomuseet.

Gamla Kyrkbyn – platsen

Gamla Kyrkbyn i Långnäs är en viktig plats i Piteås lokalhistoria. Den lever för piteborna i det muntliga berättandet såväl som i den skriftliga historien. Den spelar också en viktig roll för medeltidsarkeologisk forskning.

Platsen var en av de första centralplatserna i det medeltida Norra Botten. Den är viktig för förståelsen av två skeenden som under medeltiden förändrade samhället och livsvillkoren: kolonisation och mission. Genom dessa processer blev pitebygden en del av det svenska riket och av den kristna, europeiska kulturen.

På 1300-talet låg platsen vid en havsvik. Fastän den på grund av landhöjningen för länge sedan förlorat kontakten med vattnet, är det även för dagens besökare lätt att förstå att detta var ett gynnsamt läge för att anlägga en hamn. Vattenytan låg vid denna tid omkring åtta meter högre än idag.

Gamla Kyrkbyn är idag en lättillgänglig kulturmiljö. Bebyggelselämningarna är uppskyltade och vårdas av länsstyrelsen. Fornlämningen skyddas av Kulturmiljölagen och området är ett av länets riksintressen för kulturmiljövården.

Marknadsplatsen

Gamla Kyrkbyn undersöktes arkeologiskt 1963-1964 samt 1969-1973. Kompletterande undersökningar gjordes på 1990-talet. Bebyggelselämningarna är belägna på en flat platå. Österut sluttar marken brant mot den igenvuxna älvfåran. Där låg hamnen. Lämningarna består av husgrunder, stenkoncentrationer och gropar som tydligt avtecknar sig i markytan.

Bebyggelsen har samband med en jordbruksbosättning som förmodligen etablerades samtidigt som marknadsplatsen. De spår som finns efter en jordbrukande befolkning kan sannolikt sättas i samband med de familjer och bostäder som etablerades av stormannen Nils Abjörnsson och som omtalas i ett kungligt brev från 1335.

Marknadsplatsen stod i förbindelse med Mälardalen. De arkeologiska fynd som gjorts tyder på att handeln bedrevs med Västeuropa, med området runt Östersjön och de orter som hade anknytning till handelsorganisationen Hansans handelsområde.

Handeln bedrevs av sjöfarande handelsmän. Härifrån exporterades produkter från den lokala boskapsskötseln, av nötboskap, får och getter. Det odlades vete, som var ett exklusivt sädesslag. Antagligen spelade marknadsplatsen en viktig roll även för handeln med lappmarksprodukter, som exempelvis skinn. De föremål som hittats tyder på att även samer sökte sig hit. Fynden berättar också om att här bedrevs säljakt och fiske.

Handeln skedde åtminstone delvis med pengar, något som myntfynd vittnar om. På platsen bedrevs även hantverk. Spår efter smide och gelbgjuteri har påträffats. Fynden berättar också om att här bedrevs säljakt och fiske.

Gamla Kyrkbyn i traditionen

Ortnamnet Gamla Kyrkbyn (Gambla Kirkebynn) är känt sedan 1543. Det uppräknas då i Gustav Vasas jordebok. Marken var i kyrkans ägo fram till 1542. Den första skriftliga källa som berättar historien om Gamla Kyrkbyns och den första kyrkans existens är en handskrift från 1696. Denna text författades av Piteå stads magistrat, det vill säga dess borgmästare och råd. Den skrevs för det topografiska planschverket Suecia Antiqua et Hodierna, ur vilket bilden ovan är hämtad. Den kom dock aldrig att tryckas. Manuskriptet finns idag i Kungliga Biblioteket.

På 1730-talet berättades att ruinerna efter den gamla kyrkan fortfarande var synliga. I Petrus Stecksenius Graans avhandling om Piteå, sades att det gamla kapellet varit av trä och att det ”senare ruttnade ned av ålder”. I slutet av 1750-talet skrev prosten Carl Solander om kapellet och 1789 omnämndes det av Abraham Abraham Hülphers i hans verk med topografiska beskrivningar över Norrland.

Läs mer om Gamla Kyrkbyn i Piteå museums årsbok 2014!