Tre platser, tre skeden av Piteås historia

Piteå museums basutställning “Tre platser, tre skeden av Piteås historia” berättar om de tre platser som utgjort arenor för stadens historia: Gamla Kyrkbyn, Öjebyn och den nuvarande platsen i Piteå: Häggholmen. Staden flyttade hit 1667 efter den förödande stadsbranden i Öjebyn och här ligger stadens centrum än idag.

Utställningen visar bland annat en stor modell av stadsplatsen på Häggholmen, som den såg ut 1898. Modellen är en autentisk rekonstruktion av hur den traditionella trästaden såg ut före förra sekelskiftet, långt innan den stora stadsomvandlingen satte in. Den baseras på Victor Åbergs stadskarta från 1898 samt äldre fotografier. I utställningen visas även stadsplaner från olika tider, som avspeglar stadens historia från grundläggningen i Öjebyn 1621 och in i modern tid.

Modellbygge: Johan Tirsén, Stenman & Stenman

Ljud- och ljusanläggning: Live Sound AB

Ljud: Dick Cederqvist

Gamla Kyrkbyn och Öjebyn

Den första kyrk- och marknadsplatsen i området anlades i Gamla Kyrkbyn på 1320-talet. Platsen är belägen omkring tolv kilometer uppströms älven. Den övergavs efter en brand vid 1400-talets början. Flytten föranleddes förmodligen också av att landhöjningen vid denna tid försvårat seglationen in till hamnen. Kyrkplatsen flyttades då till en ö längre nedströms. Den by som växte upp runt kyrkan kom att kallas Öjebyn, ”byn på ön”. När Piteå fick stadsprivilegier 1621 förlades den nya staden till Öjebyn som då redan var en etablerad samlingsplats.

Häggholmen – Nya Piteå

Efter en brand 1666 som ödelade större delen av staden flyttades denna från Öjebyn. En av anledningarna var att hamnen och farlederna till densamma på grund av landhöjningen återigen blivit för grunda.

En av de platser som utpekades för den nya stadens läge var handelsplatsen i Storkåge, nuvarande Kåge, ett förslag som skellefteborna starkt förordade. Med detta förslag skulle staden också döpas om till Hedvigstad efter änkedrottningen Hedvig Eleonora. Borgarna i Piteå motsatte sig dock detta å det skarpaste och efter många diskussioner beslutades att staden skulle flyttas till Häggholmen – en ö invid Piteälvens lopp alldeles vid kusten. Hade Storkåge blivit platsen för den nya staden hade det Piteå vi känner idag mest troligt aldrig uppstått och inte heller Skellefteå.

Den nya stadsplanen – rätt ”dessein”

Uppbyggnaden av den nya staden startade 1667 och skedde efter en stadsplan som ritades centralt i Stockholm. Upphovsmannen är okänd, men planen motsvarar helt de stadsplaneideal som då var gällande i Europa. Planen är en enkel rutnätsplan, men den okände arkitekten har med enkla medel också lyckats ge staden ett monumentalt uttryck, bland annat genom att utnyttja höjdskillnaderna i terrängen.

På holmens högsta punkt lades ett kvadratiskt torg, en samlingspunkt för handeln som medvetet gestaltades som ett slutet rum i staden. Torget har skapats genom inskärningar i fyra kvarter, så att gatorna korsas mitt på torget. Det kvadratiska rum som uppstod kringbyggdes med hus.

Torget gav staden den prägel av monumentalitet, symmetri och harmoni, som eftersträvades i den samtida stadsplanekonsten och som hade sina rötter i den europeiska renässansen. Torgformen var inte unik på 1600-talet, men idag finns endast två hörnomslutna torg från tiden bevarade i Sverige. Det andra finns i Uppsala.

1675 byggdes Rådhuset upp invid torget och namngav också detta: Rådhustorget. 1686 byggdes en kyrka för den nya staden, men på grund av platsbrist och brandfara valde borgarna att bygga upp denna på fastlandet norr om staden.

Bränder och landhöjning

Två gånger har Piteå brunnit ned: 1721 under Stora nordiska kriget och 1809 under Finska kriget. Båda gångerna var det ryska armékårer som ockuperade, plundrade och brände staden. Den ryska taktiken gick ut på att bryta ned den svenska krigsviljan och uttömma landets resurser genom att bränna kuststäderna.

Efter Finska kriget skapades länet Norrbotten genom en avdelning av det tidigare till ytan enorma Västerbotten, som utgjorde nästan en tredjedel av Sveriges yta. Piteå kom att bli den första residensstaden, mellan åren 1819 och 1865. Därefter flyttades länsstyrelsen och landshövdingens residens till Luleå som nu blivit en större stad än Piteå.

Under 1900-talet började Piteå, till följd av den inkomstbringande fiske- och sågverkseran, att växa utanför sina ursprungliga gränser. Nya stadsdelar skapades och befolkningen ökade. På grund av landhöjningen förändrades stadens utseende markant när Sundet, det vatten som skiljde ön från fastlandet, slutligen på grund av landhöjningen blev för smalt och grunt för att fylla någon funktion. Det fylldes då igen och kom senare att bli till Sundsgatan.

Hamnen blev likaledes för grund för att skepp skulle kunna komma in till staden och 1973 öppnades Haraholmens djuphamn.

In English: Piteå in 1898

This exhibition shows the history of Piteå, from the first town in present Öjebyn until the turn of the 19th century. The model is a reconstruction of the buildings in the year of 1898, based on photos in the Museum archives and a city map, drawn in 1898.
The first church- and market place in the area was founded at Gamla Kyrkbyn, about 12 kilometres upstream, in the 1320’s. A new town was founded in the early 15th century in Öjebyn, about 6 kilometres upstream, because of a fire, and probably also because the land rise (about 1 cm per year) made it impossible to reach the harbour. The name Öjebyn means “The town on the island”. In 1621 the town was granted city privileges.

In 1666, Öjebyn was completely lost in a fire. Due to the land rise it was decided to build the new city further down the river. In 1667 the city was moved to the island of Häggholmen to ensure access for sailing ships and easy defence in case of war. The city plan was drawn in Stockholm by an unknown architect. The city square was built on the highest point of the island, as a quadrangle with the main streets intersecting in the middle, all in accordance with a continental fashion of the time.

In 1675 the Town Hall was built next to the city square and in 1686 the new church. The church, though, was built on the mainland, to the north of Häggholmen. In 1721, during the Great Northern War, Piteå was burnt down by the Russian army. The war put an end to the era of Sweden as a great power but Piteå was eventually rebuilt.

The neighbourhood of Norrmalm was founded in 1781 on the northern mainland, close to the church. It was the home of craftsmen, fishermen and workers, while Häggholmen was the home of the town burghers.

In 1809, Piteå was once again invaded by the Russians. The town was looted and burned. The church, however, was used as the high quarters of the russian army and was thus saved. The last army battle in Sweden was at Pitsund, the 25th of August, 1809.

In 1810, after the loss of Finland to Russia, the province of Norrbotten was established. Between 1819 and 1865 Piteå was the residential town of the provincial governor. In 1838 the new Town Hall was erected, a monumental classicist building in timber. It was the third town hall to be built in the same place. Since 1980 it is the home of Piteå Museum.

During the 20th century Piteå had outgrown its early borders. Thanks to the lucrative fishing and sawmill era of 1860 to 1960 the city had flourished. Due to the land rise, Häggholmen no longer is an island. The sound separating the island from the mainland gradually grew narrower and in the early 1920’s it was filled up. In the 1960’s a street was constructed where the sound had been, named Sundsgatan, “Sound Street”. The harbour has been moved to Haraholmen, south of Piteå, but the city centre is still located in the same place – Häggholmen.

Auf Deutsch: Piteå 1898

Diese Ausstellung zeigt die Geschichte von Piteå, von der ersten Stadt im heutigen Öjebyn bis nach der Wende des neunzehnten Jahrhunderts. Das Modell ist eine Rekonstruktion der Gebäude im Jahr 1898, basiert auf Fotos in der Museum-Archiv und einen Stadtplan, 1898 gezeichnet.
Die erste Kirche und Marktplatz im Bereich wurde in Gamla Kyrkbyn, etwa 12 km flussaufwärts, um 1320 gegründet. Aber bereits im fünfzehnten Jahrhundert, aufgrund eines Feuers, wurde eine neue Ortschaft in Öjebyn, etwa 6 Kilometer flussaufwärts, gegründet. Der Name Öjebyn bedeutet ”Die Stadt auf der Insel”. In 1621 wurde Piteå Stadtrechte erteilt.

1666 war Öjebyn vollständig in einem Feuer verloren. Aufgrund des Land-Aufstiegs wurde beschlossen, der neuen Stadt den Fluss weiter hinunter zu bauen. 1667 wurde die Stadt auf der Insel von Häggholmen gebaut, damit Schiffe guten Zutritt hatten und die Stadt im Falle eines Krieges einfach verteidigt werden konnte. Der Stadtplan wurde in Stockholm von einem unbekannten Architekten gezeichnet. Der Stadtplatz wurde auf dem höchsten Punkt der Insel, als ein Viereck gebaut und dort kreuzten die wichtigsten Straßen einander in der Mitte, alles im Einklang mit der kontinentalen Mode der Zeit.

1675 wurde das Rathaus neben dem Stadtplatz gebaut und 1686 wurde die neue Kirche gebaut. Die Kirche wurde aber auf dem Festland, nördlich von Häggholmen, errichtet.

Während des Großen Nordischen Krieges, wurde Piteå 1721 von der russische Armee niedergebrannt. Der Krieg hat die Ära Schwedens als eine Großmacht beendet, aber Piteå wurde schließlich wieder aufgebaut.

Die Nachbarschaft von Norrmalm wurde 1781 auf dem nördlichen Festland, nahe an der Kirche, gegründet. Es war die Heimat der Handwerker, der Fischer und der Arbeitnehmer während Häggholmen die Heimat von den Burgherren war.

1809 wurde Piteå wieder einmal von den Russen besetzt. Die Stadt wurde geplündert und niedergebrannt. Die Kirche, jedoch, wurde von dem Feuer gerettet. Der letzte Kampf in Schweden fand an Pitsund, der 25e August 1809, statt.

Nach dem Verlust von Finnland an Russland 1810 wurde die Provinz von Norrbotten gegründet. Zwischen 1819 und 1865 war Piteå die Residenz von dem provinziellen Gouverneur. Das neue Rathaus, ein monumentales klassizistisches Gebäude aus Holz, wurde in 1838 errichtet. Es war das dritte Rathaus an der gleichen Stelle. Seit 1980 ist es das Zuhause vom Museum von Piteå.

Im zwanzigsten Jahrhundert war Piteå ihre früheren Grenzen entwachsen. Dank der lukrativen Angeln- und Sägewerk-Ära von 1860 bis 1960 hat die Stadt geblüht. Aufgrund des Land-Aufstiegs ist Häggholmen nicht mehr eine Insel. Der Kanal, der die Insel vom Festland trennt, wuchs nach und nach schmaler, und Beginn der 1920er Jahren wurde er ausgefüllt. In den 1960er Jahren wurde eine Straße gebaut, wo der Kanal gewesen war, mit dem Namen ”Sundsgatan”, ”Die Kanalstraße”. Der Hafen wurde nach Haraholmen, südlich von Piteå, verschoben, aber das Stadtzentrum befindet sich noch in der gleichen Stelle – Häggholmen.