Furunäsets sjukhus

Furunäsets sjukhus byggdes som Piteå hospital och asyl och invigdes 1893. Under nästan hundra år vårdades här psykiskt sjuka. I kulturhistoriskt avseende har den fysiska kulturmiljön idag ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde och summerar närapå ett sekel av institutionaliserad sinnessjukhusvård. Området är värdefullt eftersom den berättar om den livsmiljö där patienter och personal vistats under sjukhusets historia. Den kan också ses som ett koncentrat av de vårdideologier, metoder och praxis för omhändertagande som bidragit till dess utformning.

Huvudbyggnaden

Den stora hospitalsbyggnaden såg ut så här när den uppfördes 1890-93 i statlig regi. Piteå hospital och asyl invigdes 1893. Begreppet hospital och asyl definierades i 1858 års Hospitalstadga. Hospital var en kursanstalt, avsedd för patienter som kunde botas. Asylen var däremot en vårdanstalt för dem som ansågs obotliga. I Piteå kom båda dessa verksamheter att inrymmas i samma lokaler.

Sjukhusbyggnaden ritades av arkitekt Axel Kumlien, som var sin tids auktoritet inom vårdbyggandet och verksam vid Medicinalstyrelsen. Piteå hospital fick i jämförelse med andra hospital en mer sluten karaktär. Anläggningen blev en fyrlängad byggnad som omsluter en rektangulär gård. Denna lösning var ett försök att anpassa byggnaderna till det nordliga klimatet.

Historisk bakgrund

Furunäsets historia går tillbaka på ett riksdagsbeslut 1823. Landets sinnessjukvård började då organiseras i stora så kallade centralhospital. Det nordligaste fanns vid denna tid i Härnösand. 1873 upprättade Serafimerordensgillet, som då var ansvarig myndighet, en plan för hospitalväsendet skulle organiseras. Redan då föreslogs ett hospital för Västerbotten och Norrbotten.

Planerna på ett hospital för Övre Norrland tog fastare form 1886. Då företog Medicinalstyrelsens chef August Almén och arkitekten Axel Kumlien en resa för att söka en lämplig plats. Valet föll på en plats på västra sidan av Pitholmen. Här fanns bra förutsättningar för ett bygge: bra grundförhållanden, tillgång till friskt vatten och möjlighet att införskaffa matvaror.

Hospitalet i pitebygden

Med hospitalet omvandlades pitebygden i många avseenden. Sjukhuset blev en av bygdens stora arbetsplatser. I övrigt präglades samhällets näringsliv mest av jordbruket och en stor trävaruindustri. Hospitalet blev en attraktiv arbetsgivare. Det erbjöd för många en säker, statlig, åretrunt-anställning.

Samtidigt förblev det för piteborna en ganska okänd plats. Området var slutet mot yttervärlden och inhägnades med staket. Hospitalets ordning framstod i skarp kontrast till omvärldens. Det var präglat av ordning och kontroll, av isolering och en strikt hierarkisk struktur. Omvärldens förundran och förskräckelse avspeglas i de många berättelserna om sjukhuset som berättats i pitebygden, men som tyvärr sällan skrivits ned.

En av anledningarna till att sjukhusområdet idag anses så värdefullt, är att det har ett högt identitetsvärde för många människor. Sjukhusets upptagningsområde var från början hela Övre Norrland. Patienter kom från pitebygden, men även långväga ifrån. Även personalen rekryterades från början utifrån. Nästan alla pitebor, men även många från andra delar av landet, har haft anhöriga som varit intagna eller arbetat på sjukhuset. Det rör sig om åtskilliga levnadsöden som passerat genom sjukhusets grindar. Idag är intresset för Furunäsets sjukhus större än någonsin.

Sjukhusområdet

Sjukhuset omgavs av ett stort parkområde som inhägnades av ett staket. Vid infarten mot vägen från Piteå fanns en grindstuga där inresande och utresande kontrollerades. En av sjukhusets viktigare uppgifter var att vara rymningssäkert.

Grönområdets funktion var att skapa en rogivande miljö, men även att avskärma sjukhusområdet mot yttervärlden. Omgivningarna skapade även sysselsättning för patienterna. Såväl promenader som lövräfsning ansågs hälsosamma. Parken anlades med vindlande grusgångar som en landskapspark, i enlighet med det engelska parkidealet som tillät en ganska fri gestaltning. Även området runt läkarvillorna var en del av parkanläggningen. Grusgångar indelade där gräsplaner och planteringar i runda, ovala och njurformade ytor.

Stora delar av den tallskog som redan fanns här lämnades kvar. Idén att låta en offentlig park präglas av det inhemska växtmaterialet låt i tiden. Även inom konst, arkitektur och litteratur fanns sådana inslag med betoning av det nationellt särpräglade. På vissa ytor planterades lövträd, men även för platsen främmande lärkträd. Intresset för exotiska växter var under hela 1800-talet stort i Europa. På en nordligt belägen plats som Piteå låg dessutom en särskild utmaning i att hitta arter som var härdiga.

Ett samhälle i samhället

Förutom hospitalsbyggnaden tillkom redan från början även epidemisjukhus, stall och svinhus, brygghus och pumphus, vattentorn, verkstäder, rotfruktskällare och livsmedelsmagasin. Senare tillkom även ett särskilt hus för desinficering. 1903 uppfördes ett kallbadhus. En begravningsplats iordningställdes och invigdes 1898. Tre år senare byggdes ett obduktions- och likhus.

Dessa byggnader och anläggningar hade alla en funktion i sjukhusets mångsidiga verksamhet, men var även ett uttryck för den noggranna förvaltningen av sjukhuset och dess ekonomi. Livsmedelsförsörjningen var en viktig del. Det ansågs nödvändigt att vid detta det nordligaste av statens hospital särskilt sörja för matförråden, eftersom tillförseln av matvaror kunde vara svår vintertid.

Personalbostäder

Eftersom inte enbart patienterna utan även personalen var bosatt på sjukhuset var det nödvändigt att sörja även för deras bostäder. Vårdpersonalen huserade till största delen inom hospitalsbyggnaden. I en mindre lägenhet i förvaltningsbyggnaden låg underläkarens bostad. I ekonomibyggnaden fanns bostadsrum för köksförestånderskan, samt för kökets och tvättens personal.

För sjukhusets ansvariga chefer byggdes stora villor nära sjukhuset. Överläkar- och sysslomansbostäderna ritades av Axel Kumlien. Under det tidiga 1910-talet tillkom något mindre villor för intendenten (bild ovan) och uppsyningsmannen, båda ritade av den lokalt verksamme arkitekten Viktor Åström.

En terapeutisk miljö

På vilket sätt ansågs då sjukhusmiljön vara terapeutisk? En första förutsättning var idén att de sjuka skulle isoleras från den miljö där sjukdomen hade utvecklats. I en ordnad miljö skulle patientens tillvaro därefter kunna organiseras, så att bästa möjliga förutsättningar för ett tillfrisknande skulle uppstå. Tillvaron organiserades såväl i rummet, genom sjukhusets arkitektur och rumsdispositioner, som i tiden, genom noggrant utarbetade dagordningar där patienternas vardag schemalades. Läkandet skedde sedan enligt tidens uppfattning snarare genom att naturen hade sin gång, än genom att patienterna svarade på en direkt behandling.

Även i en mer inskränkt bemärkelse tillskrevs begreppet isolering en terapeutisk betydelse. Genom inlåsning i cell kunde patienten bringas den vila, lugn och ro som ansågs kunna påverka patienten positivt. Att inlåsning i cell samtidigt var en praktisk lösning på ett akut problem, var ett väl känt faktum i den praktiska vårdsituationen. Metodens problem låg i att inlåsningen skedde med fysiskt tvång och att patienter i praktiken lämnades inlåsta utan egentlig tillsyn. Inslaget av tvång var också påtagligt i en annan av tidens vanligaste behandlingsmetoder, långbaden. Baden hade en lugnande verkan och detta tillskrevs en terapeutisk effekt.

Men sjukhusmiljön ansågs även terapeutisk utifrån andra synpunkter. Redan sjukhusens fria, lantliga läge tillskrevs en terapeutisk funktion. Omgivet av vidsträckta grönytor kunde sjukhuset inrättas med stora parker såväl som jordbruksmark och trädgårdsodlingar. Här, liksom exempelvis i sjukhusets stall, verkstäder, smedjor, brygghus eller kök, kunde patienterna sysselsättas i det dagliga arbetet.

Arbetet ansågs under 1800-talet som grunden för all psykiatrisk behandling och därför fanns det med andra ord även en vårdideologisk bakgrund till att sjukhus som Piteå hospital och asyl organiserades som självförsörjande enheter. Men naturligtvis fanns också för staten en ekonomisk fördel i att patienterna deltog i driften av sjukhuset. Resonemangen omkring arbetets välsignelser hade vid denna tid också ett stort inslag av tankar kring moral och fostran.