Gråträsk kapell

Gråträsk kapell byggdes på 1930-talet som en fri rekonstruktion av ett gammalt timmerkapell från 1640-talet. Detta stod då kvar som ruin. Arkitekt var Sven Brandel. Inredningen ritades av E. Leffler och målningsarbetena utfördes av konservatorn Fridthiof Erichsson.

Byn Gråträsk ligger vid lappmarksgränsen i den inre delen av Piteå församling. Kapellet invigdes 1934 och ritades av arkitekt Sven Brandel i Stockholm. Det är en fri rekonstruktion av ett äldre kapell från 1640-talet. Det berättar därigenom om en äldre föregångare på platsen. Men det är samtidigt en byggnad som svarar väl mot sin egen tids idéer: mot det tidiga 1900-talets nationalromantik, mot hembygdsrörelsen och den antikvariska restaureringsideologi som påverkade tidens kulturminnesvård.

Det gamla kapellet

Det första kapellet i Gråträsk byggdes på 1640-talet. Vid denna tid upplevde Gråträsk en kort storhetsperiod. 1634 hade en silvermalmsfyndighet upptäckts i Nasafjäll i Pite lappmark, nära norska gränsen. Gråträsk blev en viktig omlastningsstation längs den handelsled som nu blev livligt trafikerad. Redan 1659 brändes dock både Nasafjäll och Silbojokk av dansk-norska soldater. Därmed var gruvbrytningens och silverledens epok till ända och kapellet miste sin betydelse.

Kapellet i Gråträsk omtalas som ruin redan på 1740-talet. Traditionen berättar att gråträskbönderna vid okänd tidpunkt rev taket, för att kunna återanvända spik, som vid denna tid var en bristvara. Men även i ruinerat skick visade sig dock kapellet vara tillräckligt välbyggt för att motstå alla nedbrytande krafter. På 1830-talet undersöktes ruinen av Petrus Laestadius, som förklarade att ruinen klarat sig så länge på grund av virkets goda kvalitet. Det hade en hög halt av tjära.

Vid denna tid använde kapellruinen fortfarande vid begravningar. Begravningsskicket var särartat: man begravde innanför timmerväggarna. Detta verkar ha pågått fram till omkring 1895. Kapellet användes efter sekelskiftet 1900 även för vigslar som förrättades i ruinen. Det sista bröllopet tycks ha stått 1921.

Det nya kapellet

På 1920-talet uppmärksammades ödekyrkor över hela landet av riksantikvarien och Kungl. Vitterhetsakademien. Både i församlingen och på myndighetsnivå undersöktes nu möjligheterna att bevara kapellet. I Öjebyn bildades en kommitté som arbetade på frågan. I denna ingick bland andra kyrkoherden i Öjebyn, Axel Sandin, och Valentin Nilsson, som var komminister i Markbygden och stationerad i Långträsk. Dessa kombinerade frågan om kapellets bevarande med det behov av en ny kyrkobyggnad i Markbygden som fanns. I området fanns då nära 2.800 invånare på ett tolv kvadratmil stort område. Först var det tänkt att det gamla kapellet skulle restaureras, men detta var omöjligt. Då beslutades att ett nytt kapell skulle byggas.

Byggnadsritningar till det nya kapellet upprättades av arkitekten Sven Brandel 1925. Denne var arkitekt vid Vitterhetsakademien. Han tillhörde den generation arkitekter som vid denna tid studerade den traditionella byggnadskonsten för att söka inspiration till förnyelse av sin egen tids arkitektur.

Tack vare Brandels kunskaper om byggnadstradition, blev kapellet en trogen kopia av det gamla. 1600-talets byggnadsteknik blev ett ledmotiv i arkitekturen. De tjärknutna timmerväggarna fick det mönster av vertikalt utstående linjer som karakteriserat det gamla kapellet. Knutskallarna är numera inklädda, men var från början synliga. De har en sexkantig form som tillsammans bildare sammanhängande kedjor som markerar hörnen.

Sven Brandel avled 1931. Kapellbygget försenades av ekonomiska skäl. När det så småningom kom igång, kompletterades Brandels ritningar av E. Leffler vid Byggnadsstyrelsen. Denne ritade även inredningsdetaljerna.

Kapellbygget

Kapellet uppfördes 1933-34. Byggmästare var Evert Granberg från Gråträsk. Under dennes ledning deltog i byggnadsarbetet även Klas Åman, James Sandman, Oscar Renström, Frans Johansson och Sigurd Lindgren. Utvändigt tjärades kapellet och invändigt ströks väggarna med järnvitriol. För inredningsmåleriet ansvarade konservatorn Fritiof Erichson. Kapellet invigdes på midsommardagen 1934.

Vintern 1933 började man med att hugga så kallade överståndare, det vill säga gamla fröträd, på Domänverkets marker vid Lobbelheden. När virket körts fram satte hanverkarna omedelbart igång med att tälja det. Under våren revs även den gamla timmerstommen. Man började gräva grunden den 6 maj. Efter grundläggningen sattes timmerstommen upp. Knutarna gavs samma form som de gamla, så kallade fasade enkelhaksknutar, med sexkantiga utknutar. Högst upp på vapenhusets gavelröste insattes två varv som togs från stockar från det gamla kapellet.

När kyrkan var färdigbyggd, linjerades timmerväggarna utvändigt. Därefter utförde Klas Åman det grannlaga arbetet med att bila hela byggnaden, så att den fick den vågiga struktur av svagt utstående lodräta linjer som funnits på det gamla kapellet.