föregående utställning

Tre städer 400 år

Gustav II's städer

Det är 400 år sedan städerna Piteå, Luleå och Torneå grundades. Under åren 1619–1624 stiftades inte mindre än tio städer i landet, vilket gör perioden till en av de mest intensiva stadsgrundningsperioderna någonsin. Anledningen till att så många nya städer grundades var kronans önskan att utveckla handeln i landet och styra över den till städerna för att därmed öka skatteintäkterna.

Sedan länge hade kronan önskat att ta del av den lönsamma handeln med framförallt renskinnsprodukter och pälsverk i Norra Sverige. Bondeköpmän från kusten, så kallade birkarlar, gavs ensamrätt att handla med samerna i inlandet mot att de betalade en förhållandevis liten avgift i skinn. På detta sätt kunde många birkarlar bli mycket förmögna och inflytelserika. Efter Gustav Vasas makttillträde 1523 tappade de gradvis sina privilegier men fortsatte som köpmän.

 

Men det var inte bara birkarlarna som bedrev handel i norr. Det fanns olika typer av handel. Bondehandel innebar att varor från den egna gården såldes på lokala marknader. Bönder kunde också bedriva landsköp, då varor köptes från andra gårdar och såldes vidare. Men landsköp var på många håll förbjudet för att inte konkurrera med städernas handel. Utrikeshandeln reglerades även av det ”bottniska handelstvånget” som innebar att all utrikeshandel från norr skulle gå via Stockholm eller Åbo. Det gjordes emellertid ofta undantag för vissa varor och handelsplatser. I norr fanns ännu inga städer och invånarna var därför beroende av både bondehandeln och landsköp för få tag på salt, vadmal och annat som de inte kunde producera själva men var beroende av. Viktigast var marknaden vid Torneälven. Där samlades människor från vida omkring för att handla med varandra. Ryska handelsmän var inte en ovanlig syn.

 

De första konkreta planerna att grunda städer i nordligaste Sverige diskuterades redan under 1580-talet. Borgare i Stockholm och andra köpstäder söderut hade länge klagat över handeln i Västerbotten, som då sträckte sig från Umeå- till Torneå socken. Men även de lokala köpmännen i norr önskade en egen stad. Johan III föreslog att två städer skulle etableras, i Umeå och Torneå. Detta ledde till intensiva diskussioner i de norrländska socknarna. Det gick inte att enas. Köpmännen i Umeå och Torneå tyckte att kungens förslag var bra medan övriga önskade att en stad även etablerades i Piteå. De ville varken flytta till Umeå eller Torneå. Trots att kungen hotade med dryga böter och landsförvisning av dem som inte flyttade så gick det inte att enas. Umeå fick stadsprivilegier 1588, men efter några år hade alla flyttat tillbaks till sina gårdar igen. Ett liknande förslag framfördes under Karl IX regeringsperiod, men ingenting hann påbörjas innan kungen avled 1611.

 

Med Gustav II Adolf skulle förutsättningarna ändras. Två nya lagar 1614 och 1617 innebar att alla tidigare handelsundantag slopades. De som ville fortsätta med handel var därefter tvungna att bosätta sig i en stad och bli borgare. Riksrådet Filip Schering fick 1618 i uppdrag att undersöka lämpliga platser för nya städer i norr och att diskutera frågan med lokala köpmän. Återigen blev det oenighet om var städerna skulle placeras. Det verkade som att invånarna i Västerbotten motsatte sig hela tanken att tvingas flytta från sina gårdar och bygga nya hus i de tilltänkta städerna. Två år senare fick Johan Skytte samma uppdrag. Han reste till Västerbotten i mars 1620. Därefter började det hända saker. Delegationer från norr begav sig till Stockholm för att diskutera saken och i juni 1620 hade provisoriska tillstånd getts till fyra städer. Varje stad skulle utse borgmästare och råd för att inleda planeringen inför att bygga upp de nya samhällena. Den 7 september 1620 utfärdades privilegiebrev för de nya städerna och Olof Bure skickades norrut för att hjälpa till med stadsplanering och utdelning av tomter.

 

I Luleås fall hade köpmännen fått välja mellan att staden skulle placeras vid sockenkyrkan eller vid ”Lula sundh”, kanske vid dagens Lulsundet. Det bestämdes att staden skulle byggas vid kyrkan. I Piteå och Torneås fall blev det mer diskussioner kring placeringen. I Torneå önskade några att staden skulle placeras på Seskarö medan andra förordade den gamla marknadsplatsen på Svensarö i älvens mynning. Till slut valdes Svensarö trots att hamnförhållandena där var sämre. Liknande resonemang fördes i Piteå där det stod mellan Bergsviken med en bra hamn och Öjebyn med dåliga hamnförhållanden men som låg vid kyrkan och den traditionella marknadsplatsen. Alla tre städer valde nämligen bort goda hamnförhållanden till förmån för befintliga handelsplatser. Detta skulle på sikt visa sig ödesdigert.

 

Under våren 1621 reste delegationer från Torneå och Piteå till Stockholm för att hämta de slutgiltiga privilegiebreven, som blev utfärdade den 12 maj. Luleås ombud reste ner till Stockholm först under sommaren och privilegiebrevet blev underskrivet av Gustav II Adolf den 12 juli ifrån hans läger vid Älvsnabben i Stockholms skärgård. Stadsprivilegierna innebar att de nya städerna fick en rad rättigheter direkt av kungen. De som skrev sig i staden blev borgare och hade rätt att bedriva handel inom definierade handelsområden. De fick även 12 års skattefrihet, ett par års tullfrihet, visst självstyre med borgmästare och råd, eller magistrat som rådet kallades. Varje stad fick dessutom ett eget stadsvapen. Men med stadsprivilegiet kom även skyldigheter. Efter den inledande perioden av skattelättnader skulle alla varor som kom in till staden förtullas och borgarna
betala sina skatter.

 

 

 

Utställningen är ett produktionssamarbete mellan Norrbottens museum, Tornedalens museum, Piteå museum, Luleå kommun, Torneå kommun, Piteå kommun och Luleå tekniska universitet.

 

Läs mer

Här kan du fördjupa dig genom att läsa mer om händelser, platser och personer ur Piteås historia.

Gustav II's städer

Det är 400 år sedan städerna Piteå, Luleå och Torneå grundades. Under åren 1619–1624 stiftades inte mindre än tio städer i landet, vilket gör perioden till en av de mest intensiva stadsgrundningsperioderna någonsin.